Mer ur Den förträfferliga Häste-Boken

"Ibland andra den Store Gudens många Nådevälgärningar, är icke det den ringaste til att skatta, at han har förlänt oss, det ädla djuret hästar till hjälpredor, och det så wäl i allmänhet, såsom ock i synnerhet. [- - -]

Nu som en häst är ett oförnuftigt djur och kan icke tillkänna gifwa hwad honom felar, derföre är det svårt, at kunna sådant utforska, så har ock warit min lust ifrån min barndom at bibehålla hästar för egen nytta skull, wid hälsan, och at wid någon dem tilstötande sjukdom sjelf kunna rädda derifrån, men rätt som jag sådant mig företog i mina första hushållnings år, träffade den ena olyckan efter den andra på mina egna hästar, der till owännen bidrog alt hwad han kunde, igenom olofliga medel, at den ena stupade efter den andra, men den samma Herren, som det tillät, han gaf ock tålamod.

Under denna bördan arbetade jag deruppå hwar dag, huru jag kunde förekommat, ända til dess jag igenom min egen olycka hade igenomgådt måst alla hästars sjukdommar, under detta försök hade jag til någon del tilfälle, at blifwa underrätattader, om hästars Sjukdommar och Botemedel, af framledne Kammar-herren och Öfwer-Stallmästaren Wälborne herr Gustaf Hård.

Då Gud hade så wida låtit mig komma i ro och lugn, hemma i huset för swåra tilfällen, hade jag då redan betjent mången nödlidande härutinnan, så wäl nedrigare som förnämare, så att jag då icke allenast förwärfwat mig mångens gunst, utan ock den som tillförene har gått efter mitt wärsta, som och tillkänna gaf sin förra dårskap."

Frågan vi alla ställer oss är förstås: Vem var den namnkunnige rusthållaren Sven Samuelssons "owän" och varför var han så elak?

Denna lilla mor har klor

Sveriges Alexandria

Idag hedrar vi minnet av 125 000 böcker. Tio år har gått men förlusten är densamma. Få saker är sorgligare än ett bibliotek som brinner.

Järnålder

Efter gårdagens valseger för den borgerliga alliansen är det många som förväntar sig en svår tid för Sveriges kulturarbetare.
- Det är väl uppenbart att höger och kulturstöd inte är kompisar. De hymlar inte ens med det. Det kommer att blåsa snålare, helt klart, säger Uje Brandelius, sångare i Doktor Kosmos, till En stor längtan på rygg.
Hur kommer den borgerliga valsegern att påverka populärkulturen?
- Tja, vi som gör så kallad politisk musik får väl mer att göra nu.

Against the power of Mordor there can be no victory

Tabula rasa

Jag vill vara personlig. Hur är man personlig? Jag vill inte vara steril.

Boktitlar var bättre förr...

eller vad sägs om följande, funnen i Correns bibliotek:

Den förträffeliga och tillförliteliga
Häste-Boken,
af Den namnkunnige Rusthållaren Sven Samuelsson i Hadelö upgifwen; innehållande säkra underrättelser om alla Häste-kreaturens tilstötande Sjukdomar samt ofelbara praeservativer och botemedel deremot, samt tecken til rätta Sjukdomen
Jemte
Några Recepter mot smittosamma Boskaps Sjukdomar; af honom sjelf med egen hand anteknade under dess mångåriga försök och förträffeliga Curer.
Samt nu
På många respektive Stånds-Personers och fleres åstundan til Allmänhetens tjenst och nytta til trycket befordrad. (Linköping, 1775)

Och jag såg Lammet bryta det sjätte inseglet. Då blev det en stor jordbävning, och solen blev svart som en sorgdräkt.

I lördags missade jag den här personalfesten på Corren.

Med himlen som tak

Bara några kvarter från det färgglada Hundterwasserhaus i Wien ligger Sofiensaal, ett vackert konserthus i jugendstil där både Herbert von Karajan och Birgit Nilsson har uppträtt. Idag är byggnaden bara en ruin. Taket över parketten är borta, liksom ytterväggen mitt emot scenen. Byggnadsarbetare, eller kanske en rivningsfirma, arbetar i salongen, och området är kringgärdat av ett manshögt stängsel med varningsskyltar.

Emellertid är det lätt att klättra över, och innanför väggarna väntar en sönderfallande interiör, prydd med graffiti, som är makalöst vacker. Sotiga speglar sitter kvar på väggarna. Garderoben på bottenvåningen är tom. I taket hänger sönderslitna rester av röda gardiner. "Sofie R.I.P." står det på en av väggarna. Trappan till andra våningen är mörk och jag trevar mig fram, medan glasskärvor krossas under mina skosulor. En gammal soffa står kvar vid ett urblåst fönsterhål. Plyschtyget ruttnar sakta bort. Fjädrarna knarrar när min fot sjunker djupt ner i den röda sitt-dynan, till hälften täckt av träflis och rester av puts som fallit från taket. Jag går tillbaka nerför trapporna, klättrar över staketet till en vanlig värld.

Dagens ruin är Sofiensaal.

Allvaret

Det finns ett nytt nummer av Den analoga skriften. Temat är Ensam. Kanske är det post-post-postironi.