Sköna människor i Östergötland III

Dags för del tre i serien. Idag: Olle Runquist.

Den är hantverksmarknad på släkten von Fersens gamla stenslott i Ljung. I den breda trappan som leder upp till andra våningen står Olle Runquist med sina oljemålningar. Det är tionde gången han är här. Han står alltid på samma ställe.
– Det är en jättebra plats. Ljuset är fint. Och dessutom måste alla gå förbi här.
Han har ställt upp sina tavlor i två grupper på två olika avsatser i trappan.
– Där nere är det bara kanalmotiv och här uppe är det tavlor med motiv från trakterna kring Ljungsbro, säger han.

Olle har målat i över femtio år.
– Det var 1951 som jag fick ett målarskrin av min mor. Sedan dess har jag målat på fritiden, men det är först nu när jag är pensionär som jag har blivit proffs. Jag åker runt och målar av hus åt folk som är intresserade.
Är det inte svårt att skiljas från målningarna?
– Nej, jag får ändå inte plats med dem hemma. Jag är bara glad om jag blir av med några.

Den analoga berömmelsen

Göteborgs stadsbibliotek har bjudit in Den analoga skriften till sina tidskriftsdagar i helgen. Vi gör allt vi kan för att inte vara stolta, men det går inte så bra.

Arrangörerna frågade vad vi ville göra när vi kom. Vi svävade på målet.

Vår första tanke var att skicka dit Oskars pappa klädd i frack. Han skulle mest gå omkring på biblioteket utan att göra något. Oskars pappa tyckte att det var en bra idé, men han har tyvärr ingen frack.

Vår andra idé var att skicka en tjugohövdad manskör som skulle framföra Den analoga sången i flera olika stämmmor. Propåer skickades till ett antal körer i Göteborgsområdet men ingen av dem ville ställa upp. Vi blev grymt besvikna.

Idé nummer tre kommer att förverkligas, om Kungl. postverket och patafysikens andar är med oss.

Sköna människor i Östergötland II

Idag: tjejen i röd klänning.

Det är sensommarlördag och vackert väder. Nationalsocialistisk front håller möte på Stora Torget i Linköping. Ingen protesterar, utom en tjej i röd klänning. Lugnt promenerar hon förbi ledet av missanpassade unga män i blågula tröjor. De ser förvånade ut.

Plötsligt viker hon av tvärt åt vänster och passerar mitt emellan två av nazisterna, lite snabbare nu. Det är nästan ingen som ser henne, men den plötsliga vänstergiren (och klänningen förstås, kalla mig allt möjligt för att jag tycker det om du vill) gör henne till dagens sköna människa i Östergötland.

(Idag är det jag som har tagit bilden.)

For whom the bell tolls

"she said: what do you want me, anyway
I said: I just want to take you out, my dear
na na na na na na na na na
na na na na na na na na na

'cause I'm the son of S:t Jacobs church organ
aha son of S:t Jacobs church organ
aha

no I'm not that stupidly childish
and the wind kind of blows
me
kind of blows me away

'cause I'm the son of S:t Jacobs church organ
aha son of S:t Jacobs church organ
aha

who does not refuse the negliation
I refuse the condensiation
I refuse to pay my debt, oh hoo
I refuse to pay my share, owowho

yeah
yeah

I'm the son of S:t Jacobs church organ
aha, son of S:t Jacobs church organ
and the wind kind of blows
me
kind of blows me away

yeah
owowho
owowho
ladididadida..."

Sköna människor i Östergötland I

Det stormar i den stora världen. Som vanligt. Sådant skall vi inte bry oss om. Vi Ekdahlare är inte utrustade med apparater för dylika exkursioner. Istället presenterar jag en ny serie här på En stor längtan på rygg: Sköna människor i Östergötland. Idag: Anette Birkenhed.

Anette är en dam i sina bäst år som har jobbat på samma fabrik sedan 1977. Hon sitter på andra våningen i en murad industribyggnad alldeles vid Svartån. Det surrar från ventilationstrummorna. Anette syr klädsel till förarstolarna i skogsmaskiner. Hon ler hela tiden och lyssnar på en ljudbok för att få tiden att gå.

Vid entrén sitter ett stämpelur där Anette stämplar ett papperskort varje morgon. Idag kom hon klockan 6.40. Igår klockan 6.37.
- Jag blev lite sen i morse, säger hon och skrattar.
Det gör hon ofta.

Hennes kompis Rosita har också jobbat på fabriken sedan 1977. Hon syr växelspaksdamasker. Och lyssnar på Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad".
- Men förra veckan var det Jonas Gardell. Då satt hon och fnittrade hela tiden, säger Anette.

Idag kommer fackordföranden Stefan Löfven på besök. På bilden hälsar Anette honom välkommen. Stefan har kavaj och ser lite rädd ut tycker jag. Det skall han nog vara.

(Bilden har Frida tagit. Leve hon.)

Tvåhundraårigt smicker

Jag förvånas verkligen över tålamodet hos den person som mot förmodan fortfarande läser vad jag skriver i min blogg. Ännu mer förvånas jag om jag inte med det här inlägget slutligen kommer att lyckas beröva mig själv mina sista läsare. Som sann bibliofil ger jag er nämligen (tam-ta-ram):

förordet till Hans Olof Sundelius Norrköpings minne (Norrköping, 1798):

"Stormägtigste Allernådigste KONUNG!

Detta arbete, som under trägen sysla och flere missöden sett både sin början och slut, vågar jag Edrs Kongl. Maj:t allerunderdånigst tillägna.

En Konung af upplysning och ädelt hjerta anser med nådigt välbehag äfven den ringaste Undersåtens bemödande at vara nyttig.

Desse egenskaper, som så nära gränsa intil sjelfva Gudomligheten, och dem smickret lika så litet förmår tillägga något anseende, som tadlet fläcka dess sanna värde, hafva ifrån den spädare åldern varit Eder Kongl. Maj:ts lott. De innehålla en lyckelig båtnad för Svenska Litteraturen och den gladaste utsigt för mig, som altid skal räkna för största ära och belöning, at med underdånigste vördnad och nit framhärda

Stormägtigste Allernådigste
KONUNG!
Eders Kongl. Maj:ts

Allerunderdånigste och tropligtigste
undersåte
Hans Olof Sundelius."

(Tilläggas kan att Norrköpings Minne, till skillnad från Hästeboken (som citerats nedan) är tryckt i antiqua istället för frakturstil.)