Dionysos och Apollon, Sjöguden och Orfeus

I sin första bok Die Geburt der Tragödie aus dem Geiste der Musik (1872) förklarar Friedrich Nietzsche (1844-1900) den grekiska tragedins födelse med hjälp av begreppen apollinsk och dionysisk. Det apollinska är det vi vanligen förknippar med antikens Grekland; kontroll, civilisation, ordning, rena, slanka former och vita statygrupper. Det dionysiska, å andra sidan, är urkraften, satyrernas rus, sexualiteten och den okuvade glädjen. Skulpturen är den apollinska kraftens konstart, musiken den dionysiskas.

Carl Milles (1875-1955) skulpturer är i de flesta fall, åtminstone enligt min mening, direkta produkter av den apollinska kraften; Poseidon på Götaplatsen i Göteborg (1927), Folkungabrunnen på Stora Torget i Linköping (1927), och framför allt Orfeusgruppen på Hötorget i Stockholm (1926-1936). Därför är det med förvåning man betraktar statyn Sjöguden (1930), en tydlig eftergift åt det dionysiska ruset, placerad vid Räntmästartrappan på Skeppsbron i Stockholm. Det är i själva verket svårt att tänka sig att den rundlagde och satyriske havsmannen som hånler åt Skeppsbroadeln har samme upphovsman som den slanke och aristokratiske Orfeus. Jämför själva.