Tvåhundraårigt smicker

Jag förvånas verkligen över tålamodet hos den person som mot förmodan fortfarande läser vad jag skriver i min blogg. Ännu mer förvånas jag om jag inte med det här inlägget slutligen kommer att lyckas beröva mig själv mina sista läsare. Som sann bibliofil ger jag er nämligen (tam-ta-ram):

förordet till Hans Olof Sundelius Norrköpings minne (Norrköping, 1798):

"Stormägtigste Allernådigste KONUNG!

Detta arbete, som under trägen sysla och flere missöden sett både sin början och slut, vågar jag Edrs Kongl. Maj:t allerunderdånigst tillägna.

En Konung af upplysning och ädelt hjerta anser med nådigt välbehag äfven den ringaste Undersåtens bemödande at vara nyttig.

Desse egenskaper, som så nära gränsa intil sjelfva Gudomligheten, och dem smickret lika så litet förmår tillägga något anseende, som tadlet fläcka dess sanna värde, hafva ifrån den spädare åldern varit Eder Kongl. Maj:ts lott. De innehålla en lyckelig båtnad för Svenska Litteraturen och den gladaste utsigt för mig, som altid skal räkna för största ära och belöning, at med underdånigste vördnad och nit framhärda

Stormägtigste Allernådigste
KONUNG!
Eders Kongl. Maj:ts

Allerunderdånigste och tropligtigste
undersåte
Hans Olof Sundelius."

(Tilläggas kan att Norrköpings Minne, till skillnad från Hästeboken (som citerats nedan) är tryckt i antiqua istället för frakturstil.)