Med himlen som tak

Bara några kvarter från det färgglada Hundterwasserhaus i Wien ligger Sofiensaal, ett vackert konserthus i jugendstil där både Herbert von Karajan och Birgit Nilsson har uppträtt. Idag är byggnaden bara en ruin. Taket över parketten är borta, liksom ytterväggen mitt emot scenen. Byggnadsarbetare, eller kanske en rivningsfirma, arbetar i salongen, och området är kringgärdat av ett manshögt stängsel med varningsskyltar.

Emellertid är det lätt att klättra över, och innanför väggarna väntar en sönderfallande interiör, prydd med graffiti, som är makalöst vacker. Sotiga speglar sitter kvar på väggarna. Garderoben på bottenvåningen är tom. I taket hänger sönderslitna rester av röda gardiner. "Sofie R.I.P." står det på en av väggarna. Trappan till andra våningen är mörk och jag trevar mig fram, medan glasskärvor krossas under mina skosulor. En gammal soffa står kvar vid ett urblåst fönsterhål. Plyschtyget ruttnar sakta bort. Fjädrarna knarrar när min fot sjunker djupt ner i den röda sitt-dynan, till hälften täckt av träflis och rester av puts som fallit från taket. Jag går tillbaka nerför trapporna, klättrar över staketet till en vanlig värld.

Dagens ruin är Sofiensaal.