Ruinens romantik

Henrik Berggren förklarar texten till Broder Daniel-låten "Dark star" genom att berätta om en resa till Venedig (citat ur minnet): "Jag såg Venedig med alla vackra byggnader och kanaler. Men på vägen därifrån passerade båten det rostiga vraket av ett gammalt lastfartyg, Då tyckte jag att det var mycket finare än allt det andra". Inspirerad av upplevelsen skall han ha skrivit låten som inleds med raderna "I am a dark star/I see the cities' torn scars".

Det är inte precis någon originell upplevelse som Henrik Berggren beskriver. Fascinationen för det förstörda, ruinernas romantik, har blivit en kliché genom förromantikernas kyrkogårds-oden, Shelleys "Ozymandias", upptäckten av Machu Picchu 1911 och Disney-koncernens tecknade version av Angkor Vat i Kipling-parafrasen Djungelboken (1967).

Jag kommer att tänka på Henrik Berggrens berättelse när jag reser genom ett somrigt Östergötland. På den kurviga riksväg 134 mellan Kisa och Åtvidaberg stannar jag i Oppeby för ett besök i byns träkyrka från 1700-talet. Den är långt ifrån någon ruin, men den doftar damm och torrt trä som en modern kyrka aldrig skulle göra.

Senare samma dag besöker jag kyrkkullen i bruksorten Åtvidaberg. Den nya kyrkan uppförde på 1880-talet, när staden lovades en ljus framtid som industristad. Murarna är byggda med mattgrå skiffersten från trakten, kompletterad med brandgult tegel.

I sänkan ett hundratal meter därifrån ligger den gamla kyrkan kvar. Den raserades med flit i slutet av 1800-talet. Trätaket revs ner och tegelmurarna fick stå kvar. Tanken var att resterna skulle se ut som en övergiven ruin, helt i linje med den tidens romantiska svärmeri. Idag har den gamla kyrkan fått sitt tak tillbaka. 1500-talsmålningarna över altaret för tankarna till scenen med Albertus Pictor i Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet (1957).

En vecka går och jag besöker släkten von Fersens stenslott vid Göta kanal. Fasaderna är putsade men salongerna och trapphusen kala och ödsliga. Några hundra meter därifrån, på andra sidan en grön herrgårdsallé, ligger Ljungs kyrka med det Fersenska gravkoret. Den rymliga hallkyrkans väggar är vitkalkade. Till höger hänger riksrådet och akademiledamoten Fredrik Axel von Fersens stora begravningsvapen.

På riksväg 36, strax söder om Ljung, passerar jag den övergivna ruinen av en stor fabriksbyggnad i tegel. Jag vänder bilen och stannar. Innanför murarna spirar en hel liten skog av sly och ekskott. Det är tyst, så när som på fågelsången och ljudet från bilarna som passerar ute på vägen. På marken ligger sönderrostade maskiner. Ruinen saknar tak. När jag tittar uppåt blir stämningen minst lika sakral som i kyrkan en bit därifrån. Solen är på väg ner och ljuset blinkar mellan löven.