"Vet du vad jag ser i spegeln här?... Världen rättvänd..."

"Ett drömspel om verkligheten", står det skrivet i Dramatens programblad. Ja, vad skulle det annars handla om?, skulle man kunna fråga sig (och dem). Men låt gå, pjäsen är ett kollage om samhället (trots att den, ytligt betraktad, skulle kunna beskrivas som sagolik), skrivet av en åldrad författare som trots sin kärleksnöd lyckas vara humoristisk och avspänd. Det är en munter och frispråkig Strindberg som diktar om Indras dotter när Harriet Bosse (förmodligen av tämligen legitima skäl) förlupit hemmet. Det är lätt, och tämligen träffande, att tala om galghumor.
Ungefär som när Heidenstam ser det vackraste i världen när hans tuberkulos-sjuke vän hostar blod med ett leende, som när Franz Kafka läser högt ur Processen och skrattar, som när Robert Smith sjunger om leendet i den apolalyptiska "Plainsong", så tillåter sig Strindberg ett snett leende i anslutning till den kända frasen "Det är synd om människorna". Leendet förstärks av regissören Mats Ek, vilket man naturligtvis kan ha invändningar mot. Varför måste allt vara så roligt jämt? Det finns dock en glädje som inte passiviserar, en glädje som - för att återigen tala med diktarfursten på Övralid - blir ett vapen i en kamp som kan vara revolutionär.

(Just som jag skriver detta rullas den automatiska markisen ner över fönstret till mitt arbetsrum. Det är vår.)