Höga Tatra och en oförsiktighet

Berätta något. Vad skall jag berätta? Om Karpaterna. Jag har alltid vetat att de är vackra. Och det är de verkligen. Vid Höga Tatra, precis på gränsen mellan Polen och Slovakien, är bergen gröna och mjuka. Att vara i bergsstaden Zakopane är som att besöka en alpby. Det är svalt och luften är hög och klar, som på hösten fast det fortfarande är sommar.

Jag och D tar lokalbussen till ändhållplatsen och promenerar mot topparna. Grusvägen är bred och turisterna många. De flesta är polacker. Till slut tröttnar vi på söndagspromenaden. Vi vill högre upp. Den närmsta bergskammen känns inte så avlägsen. Den når strax ovanför trädgränsen. Grå klippgestalter sticker fram ett par hundra meter ovanför oss. Vi lämnar grusvägen och börjar klättra.

Gräset på sluttningen är vått av dagg. Strumporna blir blöta och våra sandaler får inte fäste. Små stenar lossnar och rullar ljudligt ner mot dalen. Luften känns tunn. Grusvägen krymper bakom oss, men vandrarnas röster hörs tydligt. Några skrattar. Bergssidan blir allt brantare, men det är fortfarande långt till toppen. Jag klamrar mig fast vid den sista trädstammen, alldeles andfådd. D är dold bland de låga buskarna. Jag ser ner mot dalen och sedan upp mot bergskammen. Jag förstår att vi måste vända om.

Men först sätter jag mig ner vid trädet och tittar på bergen. De ser ut som jag trodde. Avstånden känns enorma, just som i Alperna när jag var liten. Men jag ser varken liftar eller byar. Allt är orört. När vi klättrar ner lossnar fler stenar och jag ser dem rulla långt ner i dalen.