Singoalla, sexualiteten et al

Det har skrivits åtskilliga sidor om de bakomliggande orsakerna till Viktor Rydbergs strikta oskarianska moral, utan att något avgörande sagts i frågan. Hur som helst är den Rydbergska textens ideal nästan uteslutande oskuld och oförvitlighet, vilket omöjliggör all skildring av människans sexualitet. Bara vid ett fåtal tillfällen hörs driftslivets viskningar under moralpredikans larm. Ett sådant undantag, och ett rätt så flagrant dessutom, är ungdomsromanen Singoalla. Romantisk Sagodikt (1857).

I berättelsen om riddar Erland Måneskölds kärlek till zigenerskan Singoalla visar sig Rydberg uppriktigare än någon annanstans. I romanens första upplaga pulserar både sorg och blod fritt, långt från de senare och tyvärr långt mer spridda versionernas anemiska utgjutelser över försakelsens nödvändighet. Rydbergs sexuella abnormitet, vad den nu bestod i, skymtar mellan träden i den djupa Smålandsskogen.

Singoalla filmatiserades 1949, i ambitiös internationell samproduktion med både engelska och franska producenter. Regisserade gjorde fransmannen Christian-Jaque, som tycks ha haft en begränsad kännedom av Rydbergs text. Manuset följer till stora delar den första upplagan från 1857, men känns ändå trött och blodlöst som 1891 års praktupplaga med de unket nationalromantiska illustrationerna av Carl Larsson.

Alf Kjellin spelar Erland (i den engelskspråkiga versionen under pseudonymen Christopher Kent) i trikåer, rusande genom skräckromantiska kulisser som ser ut som just kulisser. Den sedermera så kända och uppskattade Viveca Lindfors är mestadels kylig och distanserad, och inte alls så demonisk som Rydbergs Singoalla. Trots den dramatiska slutschenen kommer Christian-Jaques film aldrig i närheten av den febriga stämningen i Rydbergs bekännelsesaga.